Häromdagen talade jag i Sveriges Radio om hur viktigt det är att det inrättas en säkerhetszon i norra Irak för att skydda assyrier/kaldéer/syrianer, yazidier och andra minoriteter som genomgår en systematisk etnoreligiös rensning. Jag berättade om våldtäkter, mord och plundring. Jag berättade om kvinnor som kidnappas och säljs som sexslavar, om barn som rövas bort och tvångskonverteras.

Plötsligt avbryter programledaren mig: ”Är det här verkligen sant? Kan vi tro på det här?” och många andra undrade samma sak via mejl.

Jag ringde upp en man – jag väljer att kalla honom Abu Adil eftersom han vill vara anonym på grund av sina kontakter med Isis – som jag har följt i över ett år. Första gången jag kom i kontakt med Abu Adil var han med i Fria syriska armén, på den tiden en av de starkaste grupperna som kämpade mot Syriens president Bashar al-Assad.

I början av förra året skrev jag en rapport, Mellan taggtråden, som avslöjade att det inte rapporterades om de illdåd som begicks mot assyrier, armenier och andra ickemuslimer inom ramen för det som framgick om inbördeskriget i Syrien. I en intervju om kidnappningen av två biskopar i Aleppo i Syrien påstod den förre ledaren av den syriska oppositionen, George Sabra, själv kristen, att jag hittade på de här illgärningarna, att ingen kristen hade blivit skadad av oppositionen.

Några veckor senare fick jag kontakt med Abu Adil som talade om för mig att jag hade blivit förd bakom ljuset av Bashar al-Assads propagandaapparat, att presidenten manipulerade oss att tro att grupper som Abu Adils förföljde kristna, för att vi skulle ge honom, ”diktatorn”, vårt stöd.

På den tiden kallade Abu Adil sig själv för en frihetskämpe som försökte störta en diktator. I söndags talade jag på nytt med Abu Adil.

”Ni måste förstå, herr Nuri, att om jag, eller vi, inte försöker leda in er på rätt väg – att hitta Allah (Gud) och följa den rätta profeten – blir jag medskyldig, jag blir också straffad för era synder, och värre än ni. Jag måste rädda min egen själ, mitt eget liv, faktiskt. Mitt uppdrag är att öppna era ögon, få er att följa oss och bli en del av det stora Kalifatet.”

Den här retoriken fick en turkisk imams ord att eka i mina öron. I maj 2013 åt jag lunch utomhus i Mardin i sydöstra Turkiet tillsammans med två regissörer och två producenter från Europa. När jag kom tillbaka från toaletten såg jag att alla fyra satt tysta och lyssnade medan en äldre herre med skägg och huvudbonad talade. Vår chaufför översatte från turkiska till engelska.

”Jag är här för att rädda era själar. Ni måste förstå att ett nytt Kalifat snart kommer att uppstå och alla i hela världen kommer att bli muslimer, trogna muslimer. Det står skrivet. Så följ oss medan ni ännu har chansen.”

Vi smålog. Ett kalifat? Jag frågade imamen om han hotade oss.

”Tvärtom, jag upplyser er, jag räddar er”, var hans svar. Han frågade filmmakarna vilken religion de tillhörde. En av dem, en belgier, sa att han var ateist. Imamen hade aldrig hört talas om något sådant. Jag förklarade. Men det gick inte att få honom att tro på att det fanns människor som inte trodde på någon Gud alls.

”Så du tror inte på någonting? Men du är europé, och det betyder att du är kristen.”

Vi försökte få honom att begripa att alla européer inte är kristna men gav upp efter en stund. Han varnade oss för att den dag skulle komma då vi skulle ångra att vi inte hade någon Gud eller dyrkade fel Gud.

”Att vara kristen, till exempel, är att tillbe ett trästycke, ett kors, och det går emot Guds vilja. För detta kommer de kristna att straffas.”

Han fortsatte med att säga att om man ber på Jesu språk – eller talar det – är det en synd. Det finns bara en profet, sa han, och vi borde be på och tala hans språk, arabiska. Mitt hjärta slog ett extra slag. Här stod den här mannen och sa detta i den del av världen som en gång hade tillhört det Osmanska riket, och där de för nästan ett sekel sedan hade försökt slakta varje ickemuslim de kunde få tag på, i folkmordet på armenier, pontiska greker, assyrier/syrianer/kaldéer och yazidier. Han sa detta till mig, vars mormor hade bott i den här staden, vars stamfäder för många hundratals år sedan hade frambringat en kultur, ett språk, och en historia på denna mark, och han tillkännagav skamlöst sin avsikt att förstöra det kulturarvet av rent och skärt bigotteri.

Jag ville ge imamen en utskällning, men innan jag hann göra det skrek min muslimske vän åt imamen att han var en skam för islam som gick runt och hotade folk på restauranger.

Och nu när jag talade med Abu Adil tänkte jag på imamen i Mardin, och hjärtat började bulta i mitt bröst igen.

”Herr Nuri, först var jag med i Fria syriska armén, men jag insåg snart att jag måste följa Allahs vilja. Den enda strid som vi måste utkämpa är den för Allah och vår kalif, Abu Bakr al-Baghdadi.”

Ett kalifat måste ha en kalif, en efterträdare till Mohammed, något som imamen nog kände till, och nu hade de fått honom.

”Ni förstår, alla äkta muslimer kommer att komma hit: det står skrivet, det är så det är tänkt. De kommer hit från alla otrogna länder: Amerika, Storbritannien, från hela Europa, och självklart från alla muslimska länder. I vårt kalifat lever vi enligt Koranen. Och vi är fria: i tanken, själen och kroppen. Om Ni skulle komma hit skulle Ni se hur lyckliga alla är.”

Lyckliga? Jag frågar honom om de kidnappade barnen.

”Vi har inte kidnappat några barn. Vi har räddat barn. Nu kommer de att växa upp i enlighet med den rätta vägen – den heliga Koranens.”

Jag tänkte på en syrisk kristen mor vars dotter hade försvunnit, efter 26 timmar kom hon i kontakt med sin dotter, på mobilen och det var en mansröst som svarade.

”Din dotter lever och mår bra. Gratulerar! I morgon kommer hon att bli införd i den rätta läran. Er familj har fått en själ räddad.”

Jag frågade Abu Adil vad han tyckte om det samtalet.

”Han har rätt. Dottern har förts in på den rätta vägen.”

Så jag frågade om Niqah Jihad. Visste han vad det var för något?

”Det är klart att jag gör: kvinnor från hela världen kommer hit för att delta i vårt heliga krig. Men de begår ingen synd, de gifter sig.”

Niqah Jihad är ännu ett nytt begrepp som tvingats på oss sedan Isis eller IS intog vårt medvetande. ”Niqah” betyder äktenskap. Men i praktiken ”gifter sig” en kvinna med många olika män per dag. En imam viger paret och står sedan utanför rummet medan mannen våldtar kvinnan. Sedan skiljer han dem. Nu är hon redo för nästa äktenskap och nästa skilsmässa.

”Vad har ni för mål?” frågar jag innan Abu Adil går för att äta middag.

”Vi har nått vårt mål, vi har med hjälp av Allahs (Guds) hjälp byggt vårt kalifat. Vi har bara ett mål kvar och det är att få hela världen att följa den rätta vägen. Vi ska befria Jerusalem.”

Han skulle precis lägga på men jag behövde ett svar till:

”Är det sant att ni vill krossa Iran?”

”Den shiitiska regimen kommer att krossas för all framtid. Vi har redan börjat sätta våra planer i verket.”

Utsikterna att en sunniextrem islamisk stat med fäste i regionen invaderar det shiitiskt styrda Iran målar upp skräckbilden av ett nytt världskrig. Hela regionen kommer att skälva, och med den resten av världen.

Jag ville ställa fler frågor, men Abu Adils middag kallnade. Min sista fråga handlade om Abu Banat. Vad var det senaste?

”Bekymra dig inte om honom. Turkiet har inte släppt honom ännu.”

Abu Banat, född i Dagestan, var en av Isis mest ökända slaktare. Han ledde en av terroristcellerna i Aleppo i Syrien. En dag behövde han köra till Turkiet för att träffa nya rekryterare, och för att hämta ny ”utrustning.” En lokal polisman stoppade Abu Banat och frågade vad han gjorde i den lilla turkiska staden. Allting tycktes vara i sin ordning och Abu Banat kunde köra vidare till Istanbul. Samma kväll insåg den lokale polismannen varifrån han kände igen mannen med det långa skägget och de konstiga kläderna: från filmer på YouTube om terrordåd.

Han informerade sina kollegor i Istanbul och Abu Banat greps. Husen som den turkiska polisen gjorde razzior mot var fulla av terroristutrustning, självmordbälten, handgranater och kartor.

Förhörsprotokoll som jag har visar att Abu Banat var förvånad över att han arresterades. Han kunde inte begripa hur det hade kunnat ske. Han var känd och hade stöd av den turkiska säkerhetspolisen: de var hans vänner, sa han. Det kunde ju inte den ”vanliga” turkiska polisen känna till, eller stödja.

Det dåraktiga i det stödet visar sig nu i att IS blir mer och mer autonom. IS kontrollerar de viktigaste områdena för syrisk olje- och gasproduktion. De har också plundrat banker som de har tagit över på en massa kontanter och guld. Och de har stulit vapen från irakiska armén, som fått dem av USA, och använder dem för att bekämpa de syriska och irakiska arméerna. En annan inkomstkälla, som de inte längre behöver, är alla lösensummor för kidnappningar som de har utsatt syrier och irakier för.

Den här enheten organiserar sig dag för dag mer och mer som en stat, och ju starkare den blir desto effektivare kan den föra fram sitt manifest för globalt herravälde, baserat på principer om slaveri, våldtäkt och mord. En grupp som upprättas på ett sådant mandat kan bara med tiden bli mer och mer våldsam, i ständig kamp och med ökade våldsmedel. Abu Adils berättelse om ökande extremism har blivit ett mönster som genomsyrar hela organisationen, som den senaste tidens fasansfulla massmord på och fördrivning av assyrierna och yazidierna och slakten på 700 sunnitiska medlemmar av ett stamfolk i Syrien visar.

Carl Bildt reste till Arbil och Bagdad för att ta reda på hur Sverige och Europa bäst kan bistå Irak. På plats uttryckte han ord som ”säkerhetszon” och militär intervention.

Om en säkerhetszon för minoriteter inte upprättas i norra Irak är budskapet från omvärlden att IS kommer att kunna betvinga andra med våld, att de kan bära sig åt precis hur de vill. Assyrierna, yazidierna och de andra minoriteterna måste inte bara tryggt kunna återvända till sina hem i Nineveslätten, utan vi måste också skapa en meningsfull plats för dem i Irak, en plats där alla invånare behandlas lika, oavsett etnicitet och religion, och där man kan skapa sig en medborgerlig och nationell identitet. Samma sak måste gälla i Syrien.

Men det ligger ännu mycket arbete framför oss om regionen ska kunna räddas från totalt kaos.

Den politik som förs i Turkiet och Gulfstaterna – Västvärldens förmenta bundsförvanter – måste fördömas offentligt. Alltför länge nu har dessa stater understött och uppmuntrat samma slags terrorism som de vill hålla i schack i sina egna länder genom diktatoriskt styre. Vi får skörda vad de har sått. De har skapat en kaotisk styrka som har fått fäste i regionen, som blir mer och mer självförsörjande och som trycker på längs deras gränser. Alltför länge har folken i Mellanöstern – och de mest utsatta av oss har fått lida alltför mycket på grund av detta – tvingats välja mellan tyranni och kaos. Vi förtjänar att leva i både säkerhet och frihet.